HellOnHighHeels

Första gången jag såg dej tänkte jg du måste bli min. jhag älskade dej från första stunden. vi prata varje dag även fast jag visste att det inte var mej du ville ha. det fanns en annan tjej som du älskade mer än mej. Men jag slutade aldrig hoppas, jag berättade hur jag kännde och jag trodde du skulle tyckajag var dum i huvudet men du förstod mej och sa att du gilla mej med.

Den 15/1 2011 var dagen då vi blev ett. Jag levde i en dröm och jag var beredd på att den snart skulle ta slut. Klumpen i magen och tårarna i ögonen för rädslan att du skulle lämna mej igen. Dagarna gick och blev till veckor och veckorna blev till månader. Det var fortfarande vi. Jag vr så lycklig med dej tills en dag i juni, jg tog ett dåligt val och sa att jag inte ville ha dej längre. Jag vet inte vrför jag sa så för jag ångrar mej sukt. Jag tog tillbaks dej och älsskade dej mer.

Sommarlovet kom och vi var med varandra hela tiden. Jag älskade den känslan av att få somna på mditt bröst på kvällen och vakna tätt intill på morgonen. Ända fram till slutet av agusti vr det så när jag tog ett dumt val igen. Jag lämnade dej för ett äckel. Jag ångrar mej som fan, har fortfarande massor av ångest och skuldkänslor till hur jag fick dej att må. Den 12/9 tog jag tillbaka dej sen dess har jag hållt dej hårdare än någonsin. Även om det verkar som att jag bara är sur och så hela tiden är det för att jag är rädd för att förlora dej igen. Jag kan vakna mit i natten och känna att jag bara vill skrika och gråta över att du inte är här.

Flera gånbger har jag varit påväg till att gå ut i natten och gå till dej flera mil bara för att jag saknar dej.

Jag vet verkligen inte hur jag ska klara mej tills på fredag utan att få träffa dej igen. Du är inte ens i sverige då. Jag kommer inte kunna prata med dej, messa med dej, höra dej eller se dej. Hur fan ska jag klara mej? Jag som tycker att bara en dag är lång tid utan dej.